På tröskeln till det första världskriget grundstötte en av den svenska marinens främsta enheter, pansarbåten TAPPERHETEN, Norrbådan vid Sandhamn. Grundstötningen ägde rum den 28 januari 1914 och Neptunbolagets bärgningsarbete kom att omfatta en tidrymd på inte mindre än ett halvt år. Först den 23 juli kunde TAPPERHETEN avlevereras vid porten till Galärvarvets – torrdocka av bärgningsfartygen HERAKLES och POSEIDON.

Risken för att pansarbåten skulle totalförlisa hade varit uppenbar, och det var endast tack vare ett utomordentligt stort uppbåd av bärgningsfartyg, bogserångare, pråmar och annan utrustning, som Neptunbolaget lyckades föra företaget i hamn. TAPPERHETEN var naturligtvis en ofantligt viktig enhet i det svenska sjöförsvaret, och oron i marina kretsar var mycket stor. När fartyget hade bärgats var det politiska läget ute i Europa mycket förvirrat – en knapp månad hade förflutit sedan skottet i Sarajevo.

TAPPERHETEN hade vid grundstötningen omedelbart sprungit läck, och då hårt väder rådde och fartyget högg kraftigt mot grundet, var risken stor för ytterligare skador. Inget av Neptunbolagets bärgningsfartyg fanns för tillfället i Stockholm. HERAKLES och POSEIDON antogs vara på väg till Oskarshamn med en flottagen ångare, och per iltelegram beordrades det sistnämnda fartyget att omedelbart avgå till Sandhamn. Neptunbolagets inspektör J. O. N. Cedergren på haveriplatsen tillrådde samtidigt fartygschefen på TAPPERHETEN att vattenfylla alla lämpliga rum för att därigenom minska pansarskeppets rörelser.

Den 29 januari rapporterade bärgningsinspektören följande:

”Under natten har vinden tilltagit så att det vid 4-tiden på morgonen råder sydvästlig storm. Haveristen, som enligt uppgift grundstött medan den gick med 8 knops fart, står uppränd på grundet sålunda, att förstäven lyfts cirka en meter ur vattnet. Fartyget står hårt på bergbotten från cirka 20 famnar för om främre stridstornet och akteröver ända till mellan de båda aktra skorstenarna, där det åter är fritt sjöbotten. Pansarskeppet hugger våldsamt mot grundet och är läck i förliga och mellersta eldrummen på styrbordssidan. Grundet består av berg av hård granit.”                                                             

Den första rapporten konstaterade vidare att det rullade in hög sjö där TAPPERHETEN stod och att det på framställning av de marina cheferna på platsen beslöts att POSEIDON skulle försöka dra haveristen av grundet under det att den samtidigt gick back med egen maskin. Detta visade sig emellertid resultatlöst, och under bogseringen rapporterades att vattnet i förliga och mellersta eldrummen stigit över durkarna och att elden under fyra pannor släckts.

Den 31 januari gjordes på marin anmodan ytterligare ett försök att dra TAPPERHETEN av grundet. Det var bärgningsfartygen HERAKLES och POSEIDON, som tillsammans med pansarbåtarna ÄRAN och VASA skulle göra en gemensam kraftansträngning ”ehuru”, som Neptunbolagets bärgningsinspektör uttryckte sig, ”jag var fullt övertygad om att det icke skulle lyckas”

Samtidigt som bogseringen pågick försökte man genom att anbringa bogser kablar i TAPPERHETENs masttoppar kränga fartyget. Efter ca 15 minuter sprängdes emellertid kablarna, utan att den minsta förändring hade märkts i haveristens läge, och eftersom vind och sjö ökade kraftigt beslöt man att inget vidare flottagningsförsök skulle göras.

Efter ytterligare ett resultatlöst försök stod det slutligen klart att flottagning icke kunde ske utan att man först sprängde bort berget på fartygets styrbordssida. Sprängningen var vidare nödvändig för att man skulle få tillräckligt vattendjup under haveristen så att den kunde flyta fritt efter tätningsarbetena. I ständig kamp med vinterstormarna började nu ett omfattande sprängningsarbete samtidigt som stora tätningsplan tillverkades på löpande band för att täta de ursprungliga och av stormarna orsakade nya skadorna. Under förstäven sprängde och jämnade man botten och anlade en bädd, som skulle tjäna som stöd och ett slags slip vid flottagningen. En 29 juni kunde äntligen sprängningsarbetena avslutas, och man beräknade att mellan 2000 och 2100 ton sten sprängts och bortförts från grundet. För att provisoriskt reparera alla läckor och göra det möjligt att länspumpa fartyget tillverkades på land inte mindre än 17 tätningsplan i olika storlekar, som sedan belastades och togs ner till botten och bultades fast. Den 10 juli forcerades pumpningsarbetena och fartyget rätade sig. Dykarna som hela tiden var i arbete under fartyget kunde d 12-tiden denna dag rapportera, att fartyget nu låg fritt grundet och kunde hivas akter över. Därmed var det egentliga bärgningsarbetet avslutat – även om det ännu skulle ta ett par veckor innan TAPPERHETEN kunde tas in i docka.

Då uppgörelse om bärgarlön inte kunde ske i godo, togNeptunbolaget ut stämning på Kungl.Maj:t och Kronan.

Nu började ett annat problem: Frågan om bärgarlönen.

Marinförvaltningen hade på Kungl. Maj:ts och Kronans vägnar bemyndigat Neptunbolaget att bärga och till flottans varv i Stockholm införa pansarbåten TAPPERHETEN ”emot den bärgingsgottgörelse, som i godo kan komma att avtalas mellan Kungl. Maj:t och Kronan och Aktiebolaget”. 

Om parterna icke kunde enas om bärgarlönen skulle tvisten göras av Stockholms Rådhusrätt Till yttermera visso förklarade Konung Gustaf V efter bärgningen i ett ”nådigt bref” till Marinförvaltningen – dagtecknat den 12 augusti 1914 och kontrasignerat av dåvarande sjöministern, skeppsredare Dan Broström – bl.a. följande:

”Vid underdånig föredraaning hava Vi, med hänsyn till stadgandet i 229 § sjölagen, funnit gott förklara Oss och Kronan villiga att till bolaget utbetala den bärgarlön, som genom frivillig uppgörelse eller laga kraft ägande dom kan bli bolaget tillerkänd, oberoende bärgarlönen kan uttagas ur det bärgade eller icke.” ’

För bedömning av bärgarlönens storlek var en värdering av tyget nödvändig och härvid kom Marinförvaltningen och Neptunbolaget fram till helt olika siffror.

Marinförvaltningen använde sig av sin egen tekniska expertis under det att Neptunbolaget anlitade främsta neutrala3xpertis, som fanns att uppbringa för att värdera TAPPERHETEN i det skick fartyget jämte utrustning och inventarier befann sig id intagning i Galärvarvets docka.

Neptunbolagets värderingsexperter kom i sina beräkningar fram ett värde på pansarbåten av 2 495 000 kronor och med utgångspunkt härifrån begärdes i bärgarlön 950,000 kronor. Marinförvaltningen kom till den slutsatsen att TAPPERHETEN endast var värd 1 950 000 kronor och offererade med anledning rav bärgarna 650 000 kronor. Då emellertid en rättegång genom alla instanser kunde beräknas ta ca 5 år och bli till speciell skada för det ekonomiskt sett relativt svaga Neptunbolaget, nedsattes bärgarlönskravet till 830,000 kronor.

Även Marinförvaltningen gick ett litet steg på väg mot förlikning genom att ”förklara sig sinnad att hos Kungl. Maj:t i underdånighet tillstyrka att förlikningssumman finge bestämmas till i ett för allt 700 000 kronor”.  

Denna summa kunde emellertid inte godtagas, och den 14 november 1914 tog Neptunbolaget vid Stockholms Rådhusrätt stämning på Kungl. Maj:t och Kronan med krav på bärgarlön jämte 6 procent ränta därpå från den dag pansarbåten infördes i säker hamn. Senare träffades emellertid förlikning på de av Marinförvaltningen föreslagna villkoren.

källa: Loggbok från Neptun