Midnatt den 18 april 1910. Den i Belfast hemmahörande ångaren MINNEHAHA stävar med god fart mot den engelska kusten på resa från New York till London med ett 60-tal förstaklass passagerare, full last av styckegods och levande boskap. Fartyget var helt nytt – byggt 1910 – och på inte mindre än 13 443 br. Ton.

Resan över Atlanten hade varit ganska svår. Särskilt de sista dagarna hade varit stormiga, regniga och dimmiga. Nu var emellertid målet nära – man närmade sig Scillyöarna och inloppet till Engelska kanalen.                    

Scillyöarna – en veritabel skeppskyrkogård och en skräck för sjöfolket – då liksom nu. Under århundraden har fartyg av alla slag formligen staplats på varandra. Få är de som räddats från det oskyddade läget mot Atlanten.                      

Kl. 0.35 den 18 april rapporterar utkiken på MINNEHAHA land sikte i dimman. Några få sekunder efteråt törnar fartyget med våldsam kraft mot klipporna, vilka – som befälhavaren uttryckte det i sin loggbok – ”visade sig tillhöra Scillyöarna”.

Tydligen hade möjligheterna till positionsbestämning varit ytterst små under det rådande väderleksläget.

Faran för att fartyget ganska snart skulle brytas ner av bränningarna var överhängande, och därför landsattes nästan omedelbart passagerarna med fartygets livbåtar. Öbefolkningen förde iland boskapen, som simmande bogserades med hornen fastbundna vid roddbåtarna.

Ett så stort fartyg som MINNEHAHA hade dittills ingen försökt sig på att bärga. Avtal om bärgning av fartyget träffades först med ett engelskt bolag, men det visade sig snart att deras resurser var otillräckliga, varför fartyg ur Neptunbolagets s.k. Medelhavsflotta, BELOS och HERAKLES, snabbt anlände till platsen och kom att utföra den tyngsta delen av bärgningsarbetet.

De svenska bärgningsfartygen lämnade följande rapport vid ankomsten till MINNEHAHA:

MINNEHAHA strandat på sydostsidan av Scillyklippan – den yttersta ön i nordväst. Fartyget öppet för nästan alla vindar förutom ostliga. Grundstött från fören nästan fram till bryggan på stora stenar, som genomborrat fartyget på flera ställen. Alla förrum vattenfyllda, risk att fartyget bryts itu vid pannrummets förliga del. Bärgningsfartygen löper stor risk vid utförandet av sitt arbete, då det finns en hel del undervattensskär i närheten. Skadorna så omfattande, att det nästan är omöjligt att täta läckorna tillfredsställande. Den hårda vinden försvårar kommunikationerna mellan haveristen och bärgningsfartygen, Dykarnas svårigheter att arbeta enorma, då hon av stormen pressas djupare och djupare ner mot klipporna och dessutom vilar på vraket av ett redan tidigare strandat segelfartyg.”

Den 23 april började BELOS medverka vid själva bärgningsarbetet. Vädret hade blivit allt sämre och MlNNEHAHAs läge blev värre för varje dag. Den 23 april – påskafton – var vädret så svårt, att det ifrågasattes om det var tillrådligt att låta besättningarna från bärgningsfartygen stanna kvar ombord. BELOS låg därför kvar vid haveristen för att kunna bärga folket, Följande dag på aftonen hade vinden ökat till full storm. BELOS kunde under sådana förhållanden inte ligga kvar, utan bärgade och landsatte folket i S:t Mary’s hamn under mycket stora svårigheter.

Följande dag fortsatte stormen, men då risken var stor att elden skulle släckas under pannorna på MINNEHAHA och det därigenom skulle bli omöjligt att hålla ångpumparna igång, måste ett försök göras att åter sätta besättning och arbetsfolk ombord. Vädret var sådant att endast BELOS’ besättning vågade sig på försöket. Bärgningsfartyget manövrerades tätt intill MINNEHAHA, och ”då BELOS höjde sig på en vågkam”, lyckades förste styrman och en besättningsman hoppa ombord. Då hade elden slocknat under alla ångpannor förutom en, och genom att besättningen ånyo kom ombord kunde länspumpningen fortsätta. Genom BELOS’ ingripande i det avgörande ögonblicket förhindrades katastrofen – man lyckades bemästra läckaget i maskin- och pannrum.

Under de följande stormiga dygnen fortsatte tätning av skrovet och länspumpning dag och natt. Då skadorna i botten var mycket stora, beslöt man att täta luckan i det understa däcket med en träplattform och sedan trycka vattnet med komprimerad luft.

Den 7 maj var vädret så svårt att BELOS beordrades ta ombord MINNEHAHAs hela förråd av silver, linne och annan utrustning, då man befarade att fartyget inte skulle kunna hålla ut längre i den våldsamma sjöhävningen.

Den 10 maj hade emellertid väderlekssituationen förbättrats betydligt. Läckaget kunde nu kontrolleras med hjälp av kompressorer och 14 bärgningspumpar. Med MINNEHAHAs maskineri igång och med utnyttjande av bärgningsfartygens och bogserarnas hela dragförmåga, gjordes ett allvarligt försök att dra fartyget av grundet. Det visade sig emellertid omöjligt att vid högvattnet denna dag få MINNEHAHA flott Ytterligare en pump sattes därför ombord, och allt gjordes klart för ett nytt bärgningsförsök påföljande dag.

Onsdagen den 11 maj. Ur HERAKLES’ loggbok:                       

”Kl. 4 f.m. satte HERAKLES igång för fullt med bogsering av MINNEHAHA, samtidigt som fartygets egna maskiner också arbetade för fullt. Kort före kl. 5 började MINNEHAHA gradvis röra aktern. Kl. 5.15 lyckades man med förenade ansträngningar få fartyget flott och bogsera ut henne på djupt vatten och för egen maskin kunde MINNEHAHA, assisterad av alla bärgningsfartyg och förhyrda bogserbåtar, ta sig m till Crow Sound. Vädret: Lätt sydlig vind, klart”

Efter provisoriska tätningsarbeten i Falmouth fördes MINNEHAHA slutligen till Southampton, där hon under stora svårigheter togs in i Trafalgardockan. Bärgningen av det största fartyget ditintills var därigenom lyckligt genomförd.

Det bärgades värde var i runt tal 200 000 pund, varav ca 70 000 pund för fartyget i sitt skadade skick.