NORLANDSKUSTEN RÄDDAD UNDAN OLJESKADOR

I en våldsam storm bröts tankern C.T. GOGSTAD i två delar. Faran för att kusten skulle få allvarliga oljeskador var uppenbar.

Den 1 december 1964 fick Neptunbolaget en alarmerande rapport från sin agent i Sundsvall: Den norska tankern C. T. GOGSTAD hade på resa från Göteborg med last av 14 000 ton tjockolja och omkring 2 000 ton dieselolja strandat vid Bremö Kalv. Fartyget var läck i samtliga lasttankar och en avsevärd kvantitet – uppskattningsvis ca 2 000 m3 olja – hade läckt ut. Oljebältet utgjorde ett stort riskmoment för hela sundsvallsområdet och då speciellt för Svenska Cellulosabolagets stora lager av flytande massaved.

På rederiet och ombord bedömde man emellertid icke läget såsom särskilt allvarligt och man räknade med att man skulle kunna ”klara sig” utan Neptunbolagets hjälp och beställde därför assistans från tvenne lokala bogserbåtar. Dessa igångsatte genast olika flottagningsförsök. Senare engagerades även en tredje bogserbåt. På grundval av de rapporter, som fanns tillgängliga för Neptunbolaget, kunde dock snart konstateras att haveristens läge var synnerligen kritiskt och att de engagerade bogserbåtarnas kapacitet var helt otillräcklig. På eget initiativ sändes därför bärgningsfartygen ACHILLES och MERCUR – baserade i Luleå respektive Stockholm – till strandningsplatsen och samtidigt igångsattes försök att chartra lämpligt ankbåtstonnage för läktring av last. Först ett dygn efter grundstötningen vände sig fartygets assuradörer till Neptunbolaget med anhållan om hjälp.

Tankbåtsredarna visade sig emellertid ytterst ovilliga att kasta om sitt seglingsprogram i säsongens elfte timme innan norrlandshamnarna skulle stänga på grund av issituationen. Genom framställning till regeringen från verkställande ledningen på Cellulosabolaget lyckades man emellertid så småningom gemensamt lösa detta problem och även frågan om lagring av den lossade, delvis kontaminerade oljan.

Tankbåtsredarna visade sig emellertid ytterst ovilliga att kasta om sitt seglingsprogram i säsongens elfte timme innan norrlandshamnarna skulle stänga på grund av issituationen. Genom framställning till regeringen från verkställande ledningen på Cellulosabolaget lyckades man emellertid så småningom gemensamt lösa detta problem och även frågan om lagring av den lossade, delvis kontaminerade oljan.

Dyrbar tid hade gått förlorad, dels på grund av att Neptunbolaget från början icke kopplades in på fallet, dels på grund av att läktringsarbetet till att börja med icke gick tillräckligt snabbt.  Den 9 december bröts fartyget i två delar i en sydlig halv storm. Situationen bedömdes nu så allvarlig att landshövdingen Västernorrlands län kallade till ett sammanträde i Sundsvall, dit alla berörda parter inbjöds att delta. Olika förslag om lämpliga åtgärder för att avlägsna risken av ytterligare oljeläckage diskuterades, bl.a. nämndes möjligheten av att bomba vraket eller söka elda upp den kvarvarande oljan.

Från Neptunbolagets sida framhölls att det bästa sättet var att genom läktring avlägsna så mycket olja som möjligt samt att därefter med komprimerad luft länsa de läckande tankarna samt flotta först akterskeppet och därefter förskeppet. Under sammanträdets gång ingick rapport om ny stormvarning och det uppdrogs då åt Neptunbolaget att fortsätta sitt arbete enligt de riktlinjer som från början uppdragits. Den 12 december lyckades man flotta akterskeppet som sattes på land i Ållerviken i väntan på transport till Stockholm. Den 16 december flottogs förskeppet och de båda fartygshalvorna bogserades senare – flytande på luftkuddar i de skadade tankarna – till Stockholm.

STOLT DAGALI, som var ett norskt tankfartyg, hade kolliderat ed ett israeliskt passagerarfartyg utanför USAs östkust, varvid det norska fartyget klövs i två delar.

Sålunda bogserades STOLT DAGALIs förskepp över Atlanten till Göteborg, och efter sammanfogningen med C. T. GOGSTADs akterskepp fick fartyget namnet STOLT LADY med en dödvikt iv drygt 19 000 ton. Fartyget seglar fortfarande 1970 för rederiet C.T. Gogstad.

Oskattbara värden räddades också genom att den stora oljelasten kunde bringas i säkerhet i stället för att vid ett utsläpp förstöra viktiga delar av norrlandskusten och bl.a. Cellulosabolagets massavedsförråd.

Inte minst ur natur- och miljövårdssynpunkt visade det sig hur viktigt det är att ha en väl utrustad bärgningsflotta, som vid liknande olyckshändelser med kort varsel kan träda i verksamhet.